När jag var liten låtsades jag att jag var Zico, Eder, Maradona och van Basten. Jag var besatt av fotboll. VM 1986 i Mexico, då jag var tio år gammal, var någon form av startpunkt. Jag köpte samlaralbumet och tjatade på mina föräldrar om de där små, värdefulla paketen med bilder i. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att riva upp dem med darriga händer och snabbt leta igenom bilderna för att se om det fanns några stjärnor. Dagen då Maradona låg där i min hand var den lyckligaste i mitt liv.

Jag kunde spendera hela dagar tillsammans med Kalle (min kollega här på Lokalsporten) och Jakob (vår handbollsexpert här på Lokalsporten) där vi försökte slå våra egna jongleringsrekord. Varje rast i skolan bestod av fotboll. Varje kväll efter skolan bestod av fotboll.

Det var en lycklig tid det där. Kanske den bästa. Fotbollen har varit en stor del i mitt liv och den har lärt mig mycket om hur du ska bete dig i livet. Stor i motgång, ödmjuk i medgång. Laget före jaget. Visa hänsyn och respekt. Jobba, jobba, jobba! Fotbollen, eller vilken lagidrott som helst egentligen, är nog den bästa skola du kan gå i när du är ung.

Nu har fotbollen satt tänderna i min sexårige son, Albin. Jag har sedan ett par år tillbaka tränat hans årgång i IFK Nyköping men det har liksom inte funnits den där gnistan hos grabben. Nu finns den där. Det hände här på Kanarieöarna. Jag vet inte riktigt vad som var den utlösande faktorn men plötsligt kretsar allt kring fotboll och kanske framförallt kring Messi, Zlatan och Ronaldo. Det mest fascinerande är att fotbollens språk är universellt. Vid ett flertal tillfällen här nere har vi börjat spela match med tyskar, danskar, spanjorer och norrmän. Alla är med, alla är Ronaldo, Messi eller Zlatan. Några stackare är Schweinsteiger.


Albin i sin nya Ronaldodress (som för övrigt kostade skjortan och färgades grå vid första tvätten)

Det här är självklart något som väcker känslor hos mig. Jag älskar det. Tidigt lovade jag mig själv att aldrig tacka nej till Albin om han vill spela fotboll med mig. Ikväll, när klockan närmade sig tio, var det dock nästan att jag ångrade mitt löfte. Men bara nästan.

/M

Jag har under min första vecka på Kanarieöarna fått se Nyköpings Hockey slutföra Allettan mellan på ett imponerande vis. Höjdpunkten var självklart segern mot Hudiksvall i fredags där hemmalaget utan att glänsa körde över Freddans gäng.  Det är just det som talar för NH denna säsong. Trots alla segrar (12 av 14) och imponerande statistik känns det ändå som att det finns mer att hämta. Det är något som även tränaren, Fredrik Mälberg, påtalar allt som oftast i intervjuerna efter matcherna.

Nu har laget några veckors ledighet, eftersom playoff 3 spelas den 5:e, 7:e och eventuellt 8:e mars. Det ska bli mycket intressant att se hur Mälberg väljer att lägga upp träningen under denna period. Många anser ju att det är en nackdel med så lång tid utan heta matcher. Det tror inte jag. Han har gjort det förut, Mälberg, och jag har fullt förtroende för att han har en bra plan.

Värvningen av Johan Erkgärds från Skövde visar att de starka företagen runt NH känner att det finns en rejäl chans att, till att börja med ta en plats i kvalserien. Väl där vete hunna om inte Nyköpings Hockey kan ta sig hela vägen till Allsvenskan. Smaka på det, Allsvenskan! En nyckel till det är att publiken i Nyköping sluter upp och stöttar laget. Jag hoppas verkligen att så blir fallet. Ett lag i Allsvenskan är otroligt mycket värt för vår stad.

Jag är mycket tacksam för att det inte blev playoff 1. Då hade jag fått följa det från Gran Canaria. Tack för det NH!

Adiós

/M

Jag gjorde lumpen i Kungsängen utanför Stockholm. Jag tyckte inte om det. Dels för att regementet I1 liknade psyket i Nyköping, dels på grund av en fänrik, som hette Markman. Han gillade att jävlas med oss. Det visade han tidigt. Under första veckan i stekheta augusti ville han att vi skulle testa våra vinterjackor och beordrade därför en 5 km lång löprunda runt regementet med fullpackad ryggsäck och jacka på. Det kändes idiotiskt, meningslöst och framförallt förnedrande.

Han höll på sådär, den där förbannade Markman. Under åtminstone sex av tio månader. Vi hatade honom under detta halvår. Under slutet av värnplikten (som jag, med risk för att låta som 60 år, tror att många av dagens ungdomar skulle behöva göra) hände något. Markman lättade på sina regler. Han visade sig vara mänsklig och faktiskt en rätt skön snubbe. Han hade också lyckats skapa en sammanhållning i gruppen som var enorm. På muckarresan var det Markman som alla ville hänga med och bjuda på drinkar.

Jag ser vissa likheter mellan denne Markman och NH:s tränare Fredrik Mälberg (även om Markman aldrig skulle ha accepterat Mälbergs långa hår). Liksom Markman har Mälberg genom stenhård träning och benhårda principer brutit ned strukturer och traditionell mysstämning i NH under faktiskt större delen av grundserien. Ett vågat spel då laget var i rejäl brygga med inte alltför många omgångar kvar. Några tunga nyförvärv och den, enligt Mälberg, nödvändiga oron i gruppen gjorde att NH började hitta rätt och Allettanplatsen säkrades relativt enkelt.


Nyköpings Hockeys stenhårde tränare Fredrik Mälberg

Vi har hela tiden gillat Fredrik och hans obeveklighet. Kanske är det för att både jag och Kalle har gjort lumpen. Kanske är det för att hans upplägg har funkat i Huddinge. Oavsett vilket känns det extra skönt att det nu verkar ha lossnat.

Fredrik Mälberg kommer att fortsätta att ”bryta ned” laget några veckor till men något säger mig att han, likt fänrik Markman, sedan kommer att börja bygga upp det lagom till säsongen börjar på riktigt. Fysiken kommer att vara på topp och förhoppningsvis även sammanhållningen. När laget sedan firar avancemanget till Allsvenskan borde det vara Mälberg som bjuds på drinkar på banketten.

/M

När vi började med detta projekt, som vi kallar Lokalsporten, filmade vi intervjuer innan och efter matcher med en ipad utan stativ. Kalle stod med darriga armar och hoppades att jag inte skulle bli för långrandig i mina intervjuer. Det var uppskattat och ett nytt sätt att bevaka idrottsevenemang i Nyköping och Oxelösund. Ganska snart insåg vi att vi även ville ha med matchbilder i våra inslag. En bättre kamera och en intervjumikrofon införskaffades och inslagen blev betydligt mer matiga med tillägget av höjdpunkter.

Nästa steg blev livesändningar. Mer teknisk utrustning krävdes och här ska min vän Kalle ha en extra eloge (eller brosch för att citera en handbollslegend). Kalle har aldrig sysslat med det vi nu håller på med men han är inte dum den grabben. Med hjälp av tutorials på nätet och rådfrågning av experter lyckades han på något sätt få ihop den nödvändiga maskinparken och dessutom få den att fungera.


En liten del av den teknik som krävs för en bra livesändning.

Den första historiska sändningen blev från Enskede IP (eller Enstaberga IP som jag inledde sändningen med) för ett drygt år sedan, där Nyköpings BIS blev klara för division 1 efter en klassisk match. Den succéartade premiären avslutades med livesändning från ett segerrusigt omklädningsrum, där både lagkaptenen Dago, tränaren Vargen och ordföranden Pettersson intervjuades.

Sedan dess har vi gjort ett 50-tal livesändningar och, trots ett par bakslag, fortsätter vi att utvecklas för varje match. Ett bevis på detta är att vi har fått förtroendet att sända matcher i världens bästa liga, Superligan i innebandy. Vår ”grej” är att vi sänder med en kamera och med bra kvalitet på ljud och bild samt intervjuer före, under och efter match. Självklart är också våra duktiga expertertkommentatorer (Elmis, Hjelm, Hansson, Ari, Jacke, Lillen, Berg, Axelsson, MK) en viktig del i framgången.

En viktig detalj är att vi delar våra intäkter med de klubbar vars matcher vi sänder samtidigt som vi förhoppningsvis höjer varumärket för klubbarna. Som sponsor är det självfallet också bättre att synas på ”TV” än bara på en bild i tidningen.

Nu har vi tagit nästa steg. Ytterligare investeringar i teknik gör att vi nu är rustade för att sända flera matcher samtidigt. Rekryteringen av kommentatorer och kameramän pågår för fullt och snart kommer vi att sända allt vi kan live. Det är framtiden.

Vi har för övrigt ansökt hos FIFA om rättigheterna att få sända fotbolls-VM i Rio. Vi väntar fortfarande på svar.

/M

Vi har i ett år och åtta månader drivit lokalsporten.se. Ett av de viktigaste syftena med detta projekt har varit att öka intresset kring den lokala idrotten i Nyköping och Oxelösund.

Utan att vara allt för kaxiga tycker vi att vår satsning har slagit väl ut. Vi har ett stadigt ökande besökarantal och vi tror också att vårt arbete har uppfyllt ovan nämnda syfte till viss del. Vi har uppmärksammats av medier utanför vår lokala marknad, vilket är tecken på att det vi gör är uppskattat och relativt unikt på den här nivån.

I fredags fick vi utmärkelsen Årets Gaspedal på MINO-.galan. Det var fantastiskt!


På Pelles Lusthus med gaspedalen, som för övrigt lackades av Kim Ericson på Autolack.

Tyvärr fick vi inte möjlighet att hålla ett riktigt tacktal, som är brukligt vid galor. Det kommer här istället (med risk för att glömma någon):

Tack till alla aktiva, ledare, vaktmästare, entrévärdar och andra runt föreningarna som alltid tar emot oss med öppna armar på de idrottsevenemang vi är på. Utan denna positiva respons skulle vi inte kunna göra det vi gör överhuvudtaget.

Tack till våra trogna tittare, följare och gillare. Era uppmuntrande ord och glada tillrop ger oss energi att jobba ännu hårdare.

Tack till våra kompisar som har ryckt in och hjälpt oss när tiden faktiskt inte har räckt till.

Tack till våra bloggare, expertkommentatorer och Mathias, som bidrar starkt till en bra produkt.

Tack till våra samarbetspartners som har valt att stötta oss. Det är tack vare dessa företag som vi får de ekonomiska förutsättningarna att göra något vi älskar.

Sist men inte minst vill vi tacka våra familjer. Den vanligaste frågan vi får är nog: hur står familjen ut? Svaret ligger nog återigen i att om du gör något du älskar mår du bra. Det smittar av sig på de som står dig närmast. Det, och att våra familjer är världens bästa!


Med våra bättre halvor, Elinor och Tina.

Den här utmärkelsen gör att vi nu har ny energi att fortsätta att utveckla lokalsporten.se. Vi hoppas att ni hänger med.

/M & K

Idrott är spännande på många sätt. Ta det här med självförtroende till exempel. Jag tror alla som har utövat någon form av idrott har känt av dess kraftiga inverkan på prestationen, vare sig den är positiv eller negativ.

I mitt fall blev självförtroendets inverkan på prestationen som mest tydlig under en golfrunda. Det kan tyckas märkligt då jag är, och alltid har varit, en högst medioker golfare, vars swing blir gubbigare och stelare för varje runda som går.

För några år sedan fick jag ändå till den. Den där rundan när allt bara faller på plats. En golfares nirvana på något sätt. Du kliver upp på tee med drivern i högsta hugg och du bara vet att den kommer gå rakt och långt. Att andraslaget hamnar på greenen är självklart, frågan är bara hur bra birdieputt du kommer att ha. Puttar under två meter var klara.

Det är en förbannat skön känsla att ha på en golfbana och jag har dessvärre inte återupplevt den sedan dess. Jag ”skyller” denna drömrunda på bra självförtroende. Det infinner sig efter tillräckligt många bra prestationer efter varandra och är en helt otrolig grej egentligen. Det är nästan så att jag är sugen på att forska i ämnet.

Nu har självförtroendet satt tänderna i Bissarnas Mahmoud Eid på allvar. Tre nya mål från den talangfulle forwarden igår mot Valsta innebär att han nu är uppe på sex mål totalt. Jag intervjuade Mahmoud innan det lossnade med målskyttet. Han var inte stressad över situationen. Han har varit med förr trots sin ringa ålder. Det kommer att lossna. Han fick rätt. Jag frågade honom efter matchen igår vad det berodde på att målen kom nu.

- Det är självförtroendet, svarade Mahmoud, men han tillade snabbt:

- Jag har tränat mycket avslut med Pepito, tillsammans med Dago. Det har lönat sig.

Där har ju den gode Eid en viktig poäng. Du måste faktiskt träna också. Det där självförtroendet ska inte ha all cred. Det är väl också därför som min golfkarriär går en dyster framtid till mötes.

/M

Jaha, då sitter jag här då. Besviken. NBIS-Vasalund var ju en match som skulle bli tre relativt enkla poäng för hemmalaget. Men det var innan allt elände. Innan Dago Funes sträckte vaden. Innan Mahmoud Eids klausul i kontraktet blev känd. Innan Oscar Karlssons hjärnskakning.

Lägg till Enis Ahmetovic skadade muskel och Bissarna fick ställa upp med en startelva där fyra av lagets bästa spelare saknades. Det är självklart kännbart. Alexander Lind och Buba Sonko fick hoppa in och spela i forwards i division 1 utan att tidigare ha spelat med varandra och utan att känna den trygghet som krävs för att ta rätt löpningar och beslut. En otacksam uppgift som de ändå löste efter bästa förmåga, även om Sonko borde ha bättre koll på Rosvallas gräs och därmed ha haft rätt skor från start. Det kunde ha gett ett friläge i den första halvleken.

Målet blev omdiskuterat och efter att ha sett målet flera gånger om känns det som att Fagerström kan ha varit uppe med handen utanför straffområdet och att Lawal Ismail därefter tagit den med sig med handen. Det är ointressant. Det blev mål, matchens enda.


Anton Fagerström ska avvärja utanför straffområdet. Hands? Lawal Isamil får med sig bollen. Hands?

Bissarna hade chanser att kvittera men inte jättemånga och inte jätteklara. Vasalund gjorde det bra och deras desperata jakt på poäng i botten vägde tyngre idag än Bissarnas mer lyxiga jakt på kvalplatsen. I hemmalaget gjorde Paul Torres en bra match på innermitt medan hans kollega Gage inte kom upp i normal nivå. Per Pettersson var grym som vanligt och hans frustration över uteblivna spelvändningar var i många fall befogad. Pettersson var också ytterst nära att kvittera i slutsekunderna.


Per Pettersson försöker forcera in kvitteringen med en av matchens sista sparkar.

En mindre smickrande detalj för Bissarna var att en skadad Vasalundspelare tvingades ligga kvar på planen närmare tio minuter efter matchens slut innan båren kom in. En av bårbärarna var till slut ”Vargen”?!

Jag och min compadre Kalle var frustrerade över den bedrövliga publiksiffran. 231 personer hade hittat till Rosvalla och en match vars dignitet saknar motstycke under de senaste decennierna. För att sätta det i relation hade IFK Nyköpings handbollsherrar nästan 600 åskådare på läktaren i premiären igår. Onyx innebandyherrar hade 450 i sin premiär. NH snittar 700 under den relativt ospännande grundserien i division 1.

Det här blir en av de hårdaste nötterna att knäcka för klubbledningen i Nyköpings BIS. Lika viktigt som att knyta upp spelare. Hur ska ni få Nyköpingsborna att ta Bissarna till sina hjärtan? Något för den nya klubbchefen att sätta tänderna i.

Med fyra omgångar kvar ser det såklart betydlig mörkare ut nu för de rödblå. Förhoppningsvis kan AFC United knipa poäng mot Dalkurd imorgon och därmed ge Bissarna en chans till.

Jag hoppas att Dago och Oscar är tillbaka till nästa måndag då Valsta Syrianska väntar på en oglamorös Midgårdsvall. Formstarke Eid är det garanterat. Nu är det nämligen bara segrar som gäller för Bissarna om det ska bli något kval. En prestation som vore bragdartad. Kanske är det just det som är problemet.

/M

Jag har haft dåligt samvete det senaste året. Det beror konstigt nog inte på att jag har spenderat de flesta helger på olika idrottsarenor och inte hos min familj. Jo förresten, det också. Det är dock inte det jag ska skriva om här.

Jag har inte lärt min son att cykla. Han är fem år, snart sex och att cykla är något som barn förväntas kunna i den åldern. Morfar har uttryckt sitt missnöje kring denna brist och faktiskt kört ett par pass på Långbergs "fotbollsplan".

Idag fick det vara nog. Idag var dagen då Albin skulle lära sig denna konst. Jag stängde av Legobatman på TV:n med kraftiga protester som följd, slängde in cykel och son i bilen och brände upp till en lämplig cykelväg med lagom hård asfalt. 

Det började trevande men lovande. Han vinglade faktiskt iväg några meter, bromsade, klev av. - Så, nu kan jag cykla. Men så enkelt kom han inte undan. Vi tragglade på och till slut hände det.

Han drog iväg. Snabb som vinden med benen trampande som Hjulben. Jag sprang bredvid och skrek lycklig med tårar i ögonen: - Härligt! Du cyklar, du CYKLAR! Albin tittade tillbaka på mig. Lika lycklig. Men han tittade lite för länge. - Titta framåt gubben! Titta fra... Längre hann jag inte. Den lilla hjälten körde rakt in i en soptunna.


En glad cyklist strax innan soptunneincidenten.

Nu slutade historien lyckligt. Grabben hoppade upp på järnhästen igen och ville inte åka hem förrän det började mörkna. Han kan cykla och ett dåligt samvete är lättat. Nu återstår bara det där andra. Det får jag lösa i helgen. Efter handbollen och fotbollen och hockeyn och innebandyn...

/M  

Nyköpings BIS förlorade mot Sirius med 4-1 i söndags. Sirius har varit i en klass för sig den här säsongen och det är bara att lyfta på den där hatten. Grattis!

Bissarna gjorde enligt uppgift en riktigt bra match. Vi kunde tyvärr inte vara på plats, eftersom UNT livesände matchen och vi livesände hockey på Rosvalla. Vi såg ändå sista halvtimmen och 4-1 kändes som onödigt stora siffror. Dels med tanke på eventuella målskillnadsaffärer, dels med tanke på att Bissarna skapade ett par, tre riktigt bra kvitteringslägen vid ställningen 2-1. Dagos frispark var ju klinisk…nästan, och upprullningen som avslutades av Mahmoud Eid var värd ett bättre öde.

Skit i det! Det är nu allvaret börjar. Det är nu det ska avgöras vilket lag som har det som krävs för att knipa den där åtråvärda kvalplatsen. NBIS och Dalkurd har båda 40 pinnar med fem omgångar kvar. Bissarna har Vasalund (h), Valsta Syrianska (b), Frej (h), IFK Luleå (h) och Västerås (b) kvar att möta. Dalkurd avslutar med AFC (b), Selånger (h), City (b), Sandviken (h) och IFK Luleå (b). På pappret en enklare avslutning för Dalkurd men jag tror att vi kan slänga det där pappret.

Efter att ha följt Nyköpings BIS på nära håll i snart två säsonger är det sammanhållningen i gruppen som fascinerar mig mest. Det finns en, enligt mig, löjlig klyscha som många comebackande idrottare använder sig av: ”Jag har saknat tugget i omklädningsrummet.” Den klyschan skulle jag ändå kunna acceptera i fallet Bis. Nyförvärven har kommit in och spetsat till en redan bra blandning av lokala lirare och framförallt hittat sin plats i gruppen. Här ska klubbledningen med Berglin, Pettersson och Elmsäter i spetsen ha en eloge.

Än mer fascinerande och det som främst gör att jag tror att NBIS kommer att spela kval i höst är förmågan att släppa den där hjärtliga stämningen i samma sekund som spelarna äntrar planen. Då är det krig. Alla avskyr att förlora. Det i sin tur gör att kvaliteten på träningarna är mycket hög.

Vargen då? Vad ska man säga om Vargen? Denna supersympatiska och genomsnälla Varg, som är så noggrann i sina förberedelser inför varje träning och match. Han kan lite skit den där Vargen. Det visade han inte minst i matcherna mot Dalkurd och Forward, som enligt mig var taktiska triumfer. I samband med detta ska också Kent Pettersson och Pepito Padron nämnas, som kompletterar Håkan perfekt. ”Guckas” scouting är ju ett eget blogginlägg i sig. Jag får återkomma till det.

Nu återstår bara att uppmana alla Nyköpingsbor att bege sig till Rosvalla och stötta Bissarna under de tre hemmamatcher som återstår. Jag har skrivit det förr och skriver det igen (med versaler för säkerhets skull): DET BJUDS PÅ HÖGKLASSIG FOTBOLL! Bortamatcherna sänder vi på lokalsporten.se. Jag har en känsla av att den sista matchen i Västerås kan bli en klassiker.

/M

Igår jobbade jag ensam på NBIS-Forward. Det innebär att jag filmar och samtidigt försöker se vad som händer, när det händer och varför det händer. Det är svårt. Det är alltid något som blir lidande. Igår var det kvaliteten på filmandet. Det berodde inte bara på att jag var ensam. Jag var arg också.

Gårdagens match mot Forward liknade den mot Dalkurd förra helgen. Gästerna var aggressivare inledningsvis och tilläts ha mest boll. Men liksom förra helgen kändes det hela tiden som att Vargens gäng hade koll på grejerna. De vet att när läget väl kommer finns det så otroligt många giftiga spelare som kan spela bort vilket försvar som helst.

Det var också vad som hände vid 1-0 innan paus. Stekhete Oscar Karlsson låg bakom nästan lika hete Eids tredje mål på tre matcher. Samme Karlsson gjorde strax efter paus 2-0 på en grym genomskärare från Gage.

Forward var ett grinigt gäng. Både på och utanför planen. Det fick vi se prov på i den andra halvleken, där både spelare och ledare visade upp ett tvivelaktigt beteende. Jag stod strax ovanför avbytarbåsen och hade därmed första parkett till vad som utspelade sig där. Det var framförallt en person på gästernas bänk som jag reagerade på. Jag vet inte riktigt vad han fyllde för funktion. Han skrek, svor, hotade och avslutade med att sparka sönder en stol. En oskön snubbe helt enkelt.

Grinigast blev det med kvarten kvar när Calle Svensson, som för övrigt var inblandad i mycket i matchen, skallade ihop med en Forwardspelare som slänger sig bakåt och tar sig åt ansiktet. Som ni ser på klippet från matchen och bilden nedan är det dock väldigt tveksamt om det är Calle som står för en skalle. Solklart är att den ena spelaren har en markant lägre smärttröskel. 

Calle Svensson fick sista ordet genom att, istället för att lägga ut bollen och släppa in en omplåstrad Per P, på övertid slå crossen som Sagge sedan gjorde 3-0 på. Mannen på bänken, vars funktion var högst oklar, var tyst.

Det är sällan jag hetsar upp mig över saker och ting. Men scenerna på Forwards bänk gjorde mig arg. Jag vet inte om det var den enögda och arroganta synen på vad som utspelade sig på planen som var värst. Eller könsorden och svordomarna som haglade bakom den 12-åriga flickan som var bollkalle. Jag vet bara att det vilade en väldigt otrevlig stämning runt BK Forward. Jag hoppas att vi inte spelar i samma serie nästa år.

/M

Jag är tränare för IFK Nyköpings pojkar -07 tillsammans med Nils pappa Henrik. De är 5-6 år gamla. Vi började för ett år sedan. Då var det inte många som förstod vad fotboll handlade om. Tränarjobbet bestod lika mycket av att knyta skor, torka näsor och hålla ordning som fotbollsträning. När jag, för ett år sedan, frågade vem som är världens bästa fotbollsspelare fick jag visserligen svaret Messi och Ronaldo av några men tydligen uppfattades även Markoolio, Darth Vader och Sean Banan som några av världens främsta.


IFK Nyköping pojkar 07 för ett år sedan.

Det är annorlunda nu. Många av grabbarna kommer i lagtröjor från Real, Barcelona och Man U. Andra kommer i Sverigetröjor med Zlatan på ryggen. Fortfarande är det lite problematiskt med koncentrationen men utvecklingen på bara ett år är fascinerande att följa. Vi har blivit en kärntrupp på ca 15 spelare och trots att vi bara tränar en gång i veckan är det som att dessa lirare alltid har varit bästa kompisar.

När vi frågar vad vi ska träna på idag blir svaret ALLTID: Spela match! Vi spelar match men först tränar vi på att kasta upp bollen och fånga den, dribbla, passa och skjuta. När väl matchen drar igång är det den klassiska ”klungan” som gäller. Idag låg en kille ner mitt på planen. –Hur mår du? Är du skadad? frågade jag. – Nej, jag vilar bara lite, svarade liraren och skrattade med hela ansiktet.

Det är just glädjen som smittar av sig mest på mig och Henrik. De här små grabbarna är alltid glada (förutom när de får en pärla på näsan). De hjälper varandra, de kramas, de visar varandra respekt, de är det perfekta exemplet på idrott när den är som bäst. Jag hoppas att jag får hänga med det här gänget under en lång tid framöver.

/M

September brukar innebära flera saker. En är att hösten smyger sig på. Mysigt tycker jag. Äntligen får jag ta på mig skor, långbyxor och tröjor istället för shorts och Birkenstocks. För lokalsporten.se innebär det också att vi träder in i en galet hektisk sportperiod, vilket bilden från vår kalender nedan får illustrera.

 

Sommarsporternas slutspurt sammanfaller med uppstarten av vintersporterna. Nyköpings BIS och IFK Nyköping jagar topplaceringar samtidigt som Onyx, IFK handboll och NH rullar igång. Det är en rolig period men det skapar vissa utmaningar för den två man starka laguppställningen i form av mig och Kalle.

I år är krockarna mellan matcherna vi vill bevaka ovanligt många. Antalet "fan!" har under vår planeringsdag idag varit flera. Vi vill ju vara på alla matcher, gärna direktsända dem men eftersom vi fortfarande inte har lyckats med konststycket att klona oss själva har vi insett att vi måste dela på oss. Därmed blir också livesändningar oss övermäktiga.

Vi hoppas att ni har överseende med att vi inte kan livesända i den utsträckning som vi och ni vill. Det vi kan lova är att vi kommer att blåsa på så mycket vi orkar och kan. Det ska bli otroligt roligt!

/M

Glada, förväntansfulla och stolta. Det tror jag på bästa sätt sammanfattar hur jag och Kalle känner kring vår nya bloggsatsning på lokalsporten.se.

Glada över att vi har lyckats knyta till oss några mycket duktiga och spännande lokala skribenter (och en fotograf).

Förväntansfulla över vad de kommer att leverera och hur ni läsare kommer att ta emot det.

Självklart är vi också mycket stolta över att alla har tackat ja till att skriva på lokalsporten.se. Vissa har till och med valt att flytta hela sin nuvarande blogg till vår plattform. Det känns stort!

En av våra skribenter gör comeback på bloggscenen med viss tveksamhet.  Han känner tveksamhet eftersom det senast det begav sig slutade med att bloggen åt upp honom. Varje ledig sekund ägnades åt bloggande. Lite som en knarkare. Vi ska göra vårt bästa för att detta inte upprepas. We are watching you, Soderberg!

Några av våra nya kompisar ser vi som oslipade diamanter. Vi hoppas att de kommer att gnistra och glimra när de blir varma i kläderna och låter texterna sväva iväg likt färgstarka, sprakande höstlöv en blåsig septemberdag…typ. 

Fotbollslasse skriver och fotar på lokalsporten.se, ’nuff said.

Efter lite övertalning fick vi glädjande nog med en tjej på bloggtåget. Petra vet inte vad hon ska skriva om. Vi vet inte vad hon ska skriva om men skriva kan hon och skriva ska hon. Vi är inte det minsta oroliga.

Ett annat nytt inslag på lokalsporten.se är det vi kallar för Writers Corner. Här kan du som har något på hjärtat lätta det genom att skriva av dig. För att göra det mailar du din text till martin@lokalsporten.se eller kalle@lokalsporten.se tillsammans med för- och efternamn samt ett telefonnummer. Du får helt enkelt inte vara anonym.

Förutom våra duktiga skribenter kommer även jag och Kalle att bidra med texter här under den svulstiga rubriken, Ledarbloggen. Då våra gästbloggare är relativt specialiserade kommer antagligen denna blogg att vara mer övergripande och luddig.

Då så, nu tar vi lokalsporten.se till en ny nivå. Trevlig läsning!

/M